Min skugga

Han är min skugga. Han finns alltid där. Ibland smyger han bakom mig, nästan osynlig. Han bara finns i bakgrunden. Märks nästan inte alls. Men oftas går han precis bredvid mig. Han knuffar mig, sätter krokben, river och sliter, skrattar åt mig. Han går bredvid och viskar saker i mitt öra. Han säger saker jag inte förstår och får mig ur balans. Han förstör min vardag och han bryter ner mig. Ju bättre min dag är dessto mer närvarande är han. Han får mig att sluta äta precis i en tugga, får mig att börja gråta mitt i ett skratt, får mig att börja hata just när jag älskar. Han stör mig hela tiden och förstör min existens. Han är så stark och han är min skugga.... Finns alltid där men kanske inte alltid syns.....

Skriver visst lite dåligt här. Har mest behov av att skriva när han är på besökt. Jag liksom skriver ut honom ibland eller trycker i alla fall undan honom lite. De är så mycket känslor under en ångestattack så de är skönt att få skriva ner lite av de. Men nu är de så att han inte varit här på väldigt länge. De är min kära vän depression som kommir och hälsat på istället och han gör att jag inte alls vill skriva. Han gör att jag inte vill göra någonting alls. De är bara massa tårar hela tiden följt av att ena stunden ha fruktansvärt ont till att nästa känna sig helt tom. Jag går emellan att hata alla till att känna mig ensammast i världen. Ena stunden är jag krossad och nerslagen för att nästa vara förbannad och tänka att nu j*la ska jag visa dom..... De är ganska konstigt och rätt mycket berg- och dalbana. Tar på krafterna. Får ibland tvinga mig att göra saker som man måste för att ingenting har någon betydelse.

La mig idag och väntade på att han skulle komma. Jag ville ha lite ångest. De lindrar en liten liten del av den smärta jag känner att ha en ångest attack. Men inte.... han är som bortblåst. Jag saknar honom nästan. Hur mycket han än river och sliter i mig, trycker och pressar, hånar och skrattar kommer de inte nära hur ont livet gör just nu. Jag är van vid smärta.... De går över. Jag är bara så trött på den ständiga kampen....

Det är svårt att andas nu.... Han är här.

Jag har hållt honom på avstånd för länge nu. De går ett tag men tillslut så tar min kraft slut. De tar så fruktansvärt mycket energi att hela tiden kämpa för att hålla honom borta. Jag känner hur ångesten hela tiden ligger under ytan och väntar nu. Jag är så arg, lätt irriterad. Har inget tålamod alls och bara hatar allt och alla. Så blir de när jag har stängt ute honom för länge. Som om han skulle vara en del av mig. Något jag måste ha för att inte må dåligt. Hur nu de hänger ihop när han gör mig så sjuk... Han är på något sätt en del av min identitet. Han har funnits så länge och nu behöver jag släppa in honom och låta honom rota runt ordentligt i mitt inre.

Krama sönder min strupe, lägga flera ton på mitt bröst, få mitt hjärta att rusa, klämma ut varje tår som finns. Slå, sparka, trycka, slita och hånskratta åt mig.

Jag behöver gråta hysteriskt, skaka av ångest och tårar, känna hur jag nästan dör. Låta alla tankar och känslor komma fram. Allt som jag trycker undan måste komma fram nu. Jag måste släppa taget och känna allting. Jag vet hur ont de gör men oxå hur skönt de är efteråt. Då allt är slut. Då han inte orkar skada mig mera. Då min hjärna inte orkar med mera sjuka tankar och min kropp inte kan röra sig längre. Sen blir de bra. De går över då...

Hur sjuk är inte de här? Jag behöver de som får mig så sjuk för att hålla mig frisk...

Livet bara rullar förbi mig. De finns så mycket som jag vill göra, uppleva, se. Så många jag vill lära känna, träffa, älska. Så mycket jag vill höra och lära mig. Men livet bara rullar förbi medans jag sitter ensam och rädd. Ångesten och rädslan tar ifrån mig mitt liv. Allt de jag så gärna vill ha. Det går så fort och jag kan inte njuta. Jag vet hur mycket jag kommer ångra det när de är slut men vad ska jag göra. Jag kämpar för att klara av saker som jag vill/behöver göra men kan inte njuta av dom för att jag hela tiden måste hålla koll på ångesten och rädslan. Se till att de inte kommer för nära. Det förstör och de gör mig så arg och lessen. Jag vill så gärna njuta av livet. Göra massa kul och skapa massa minnen. Jag längtar efter livet. De normala livet. De som så många har utan att veta om de. Jag ska ha de igen. Jag kämpar varje minut för att få leva ett ordetligt liv. Ett fullt liv som jag kan minnas med glädje och stolthet när de är slut.

Det har varit okej ett tag. De har fungerat bra med maten. Eller kanske inte bra... Vem försöker jag lura egentligen? Jag har ju tröstätit istället. Tryckt i mig mat och godis tills jag mår illa, väntat tills de har gått över, ätit mer och så börjar de om igen... Kanske inte ett sund sätt att äta. Men nu är de tillbaka igen. Tankarna om att maten är min fiende. För mig är de värre än döden att spy. Och varje gång jag ska äta tänker jag att de kan vara så att just den här maten kommer göra mig sjuk. Tänk att varje gång ni ska äta kan de vara gift ni äter som dödar er. Så är de för mig varje gång jag ska stoppa nått i munnen. Då är de inte lätt att äta. Jag tvingar i mig mat mellan tårarna. Jag måste ju. Fan va min kropp måste ta stryk av de här. Svälta ett tag, massa onyttigt skit ett tag och sen svällt igen....

jag vet att jag kan kontrollera mina tankar. Att de är mina tankar som gör de här. Jag vet att jag genom mina tankar oxå kan styra vad jag känner. Men han är så j*la stark just nu och tar helt över mina tankar. Jag har ingenting att säga till om.... Han tar allt. Kör över mig helt.

Jag tittar på ansiktet som möter mig i spegeln. Jag undrar vem hon är. Hon som stirrar tillbaka. Vad är de hon vill? Vad längtar hon efter? Vad gör henne glad och vad gör henne lessen? Vad känner hon egentligen? Under all ångest och all förvirring. Vem är hon egentligen? Om man tar bort alla skadade lager, all rädsla, alla krav. Vem är hon då? Hur får man fram henne?

Varför är hon så lessen jämt? Varför är hennes blick så tom? Varför är hon så ensam till och med med massa folk runt sig? Varför stänger hon ute alla? Varför vågar hon inte släppa in någon? Varför ber hon inte om hjälp? Varför tar hon inte emot hjälpen som erbjuds? Vad är hon rädd för egentligen? Varför värker de i hennes bröst varje sekund av varje dag?

Varför kan hon inte njuta av stunden? Släppa allting och bara vara här och nu. Varför kan hon inte sluta oroa sig för allt och inget och vänta tills problemen faktiskt dyker upp? Varför kan hon inte glädjas, hoppas, längta? Varför är de så svart i hennes värld hela tiden?

Hatar

Jag hatar den jag är. Jag hatar de jag tänker och de jag känner, jag hatar de jag gör och de jag säger. Jag hatar hur jag ser ut och hur jag beter mig. Jag hatar de jag äter eller inte äter, jag hatar hur jag bor och hur jag lever, jag hatar mina problem och mina relationer, jag hatar min hjärna och mitt hjärta, jag hatar mitt humör och min brist på tålamod, jag hatar min obeslutsamhet och mitt velande. Jag hatar de här!